Att gå vidare med ett trasigt hjärta
Fem månader och jag har fortfarande inte helt kommit över min kärlek. Jag vill tro att jag är på god väg, men ibland slår allt tillbaka och det känns omöjligt att gå vidare. Från början kändes det som att jag skulle falla i bitar och jag kunde inte ens förmå mig att gå till jobbet. Tårarna slutade aldrig att rinna och jag låg ihopkrupen i soffan i två dygn och förstod inte varför det gjorde så ont. Sakta men säkert hittade jag tillbaka till rutiner, jag spenderade åtskilliga timmar med träning, togs om hand av mina kompisar och gick promenad efter promenad.
Efter ett tag började jag att träffa en ny person. Jag gillade honom mycket och han fick mig att skratta och le igen. Han var charmig och omtänksam precis allt jag behövde då, men så slängdes jag åter tillbaka till ångesten över min förra kärlek som jag hade så svårt att släppa. Så när han bad om att få komma tillbaka så gav jag efter. Jag borde ha vetat bättre och jag borde inte gått tillbaka men jag antar att jag inte var redo för att släppa in någon ny i mitt liv trots mina delade känslor.
Det höll såklart inte och jag brottades med känslorna för den personen jag hade träffat, men när jag väl hade bestämt mig så var det för sent. Han hade i sin tur gått vidare och jag kunde inte heller förvänta mig annat, men det är klart att det är svårt att inte tänka på vad som kunnat vara. Kanske var det bäst så att jag fick spendera tid själv och hitta tillbaka.
Tårarna har runnit i mängder. Jag undrade ofta hur det var möjligt att de bara fortsatte och rinna. Många sömnlösa nätter har jag haft och ibland dagar där jag kämpat för att inte bryta ihop på kontoret.
Jag önskar att någon hade kunnat förvarna mig om vad jag skulle känna och lärt mig hur man släpper taget, men det finns inga rätt eller fel och det tar tid. Det är okej att känna sig ledsen och det är okej att bryta ihop men det kommer dagar när allt känns bättre och så småningom vet jag att jag kommer att kunna lägga allt bakom mig.
Det är såklart svårt att sätta ord på känslor och det finns mycket jag utelämnar, men kanske kan någon annan relatera och finna styrka i min historia. Vi kommer alla klara oss igenom detta även fast det känns tungt och hopplöst. Det krävs en del tålamod, men det kommer att gå!
