Allt jag borde säga
Så planen var att gå ut i både fredags och lördags. Svårt att inte dras med i eufori-känslan av Timrås avancemang menar jag. Men med det sagt så kan vi väl alla skratta åt att jag varken tog mig ut på fredagen eller lördagen. Fredagen avbröt jag och Emma rätt tvärt och det var nog klokt eftersom vi hade löpning med laget tidigt på lördag fm. På lördagen tog vi ett nytt försök till utgång vilket resulterade i att Emma fick bädda ner mig och släpa mig till sängen. Märklig känsla, tro mig.
Söndagen var åtminstone lugnare för min del. Eftersom jag inte kunde förmå mig att ta mig till krogen och gratulera mina vänner i Timrå under lördagen så slöt jag upp med dem alla på E-street under gårdagen. Bjöds på skaplig show av kareokeuppträdanden haha.
Jag har trots två misslyckade utgångsförsök haft en underhållande helg, men det börjar också bli påtagligt med de känslor som jag antar att jag håller tillbaka på. Jag känner att jag har så mycket att säga dig, samtidigt som jag helst bara borde släppa det. Jag har ingen rätt att bli frustrerad över sådant du gör, jag har nog själv ställt till det så, men jag antar att det är rätt uppenbart att jag bryr mig och det känns besvärligt. För jag hade nog agerat precis som dig. Så jag funderar fortfarande om du vill veta, vad det tjänar till och om det kommer bli enklare för mig.
