Bara 542 kilometer bort
Vänjer mig aldrig. Det känns alltid lika jobbigt att vara med om att personer jag bryr mig om lämnar Sundsvall. Jag borde vant mig efter alla åtskilliga spelare i GIF Sundsvall som jag har sagt adjö till. Personer du lär känna och kommer nära.
Det här är väl dock annorlunda. Du har varit med ett par år i mitt liv och jag skrattar fortfarande hur vi träffades. Jag vet inte riktigt om det var dansgolvet på Oscar som förde oss samman och jag tyckte visst att det var charmigt när du kladdade ner ditt nummer på min arm med en tuschpenna haha.
Det tog ett bra tag innan vi skulle umgås. Jag var rätt tjurig och det är ett under att du hade tålamod med mig, men jag glad att du höll ut och jag är rätt säker på att jag verkligen kommer sakna dig. Det gör ju jag redan.
Jag vet inte om det för att vi umgåtts mer intensivt än tidigare men jag var inte riktigt beredd på att jag skulle känna så mycket när du först berättade att du troligast lämnade. Jag menar du hade ju ändå nämnt det där flera gånger tidigare. På skämt hade vi sagt att vi skulle lämna Sundsvall samtidigt. Du höll ditt löfte, vi får se om jag kan hålla mitt.
Det är själviskt av mig att önska dig kvar i Sundsvall, men någon del av mig erkänner väl att jag önskar det. Men jag är fortfarande glad för din skull och hoppas verkligen att det går bra för dig.
Tack för att du fått mig skratta om och om igen, för att du konstant ifrågasatt saker (spelat ut mitt temperament 100 gånger) och för att du aldrig tagit en padelmatch mot mig (vi hade troligast inte varit vänner).
