Tudelade känslor kring fotbollen.
Jag började spela fotboll sent i jämförelse med många av mina andra fotbollsspelande vänner. Började inte för ens jag var 11 år. Var riktigt bastant och tåpajade mig genom matcherna. Växte till mig och blev tunnare, sprang mer under den tiden då jag även åkte skidor så konditionen var strålande. Tog mig in i distriktslaget en vända och kände mig som en outsider bland alla stadstjejer även om jag fick många nya vänner. Klev i 14 års ålder upp i damlaget och därifrån har jag spelat damserie med blandade resultat. Haft jäkligt kul, varit fruktansvärt arg, skrattat, skrikit och grinat. Elva säsonger i Matfors, innan jag landade i Alnö IF och sedan Heffnersklubbans BK.
I och med de skador jag dragit de senaste åren känns det som om det börjar bli dags att trappa av. Vet inte riktigt hur livet skulle se ut utan fotboll och det skulle nog kännas tomt. Men jag tycker mig komma närmre och närmre ett beslut att lägga skorna på hyllan nästa säsong. Det känns som att de ska till något jäkla märkvärdigt för att jag ska fortsätta och spela. Eller så kliver jag ner en nivå. Det är svårt att få dagarna att gå ihop med allt man vill göra och jag känner mig emellanåt låst till träning och match. Jag vill kunna träna när jag vill och framförallt testa på nya träningsformer som inte hinns med idag. Sedan är fokus på jobbet och det är ingen hemlighet att jag där vill mer i karriären.
Men jäklar vad mycket fotbollen har gett mig. Vänner, gemenskap och all glädje av att spela. Just de delarna blir svårt att lägga åt sidan. Vilket fall som helst ska jag se till att komma tillbaka så fort som möjligt efter min nuvarande skada så att jag kan komma till spel under denna säsong och om det så är min sista, avsluta på bästa sätt. Mycket kan ju också hända under livets gång.
